När vi kom till Malmö bosatte vi oss på Rosengård. Detta var 1991. Ett
grönt område med mellanstora byggnader. Här fanns moderna lägenheter, gårdar med lekplatser, sittplatser, grillplatser, fontäner och mycket annat. Enorma sportarenor med basketplaner, fotbollsplaner, tennis och styrketräning. Det var verkligen jättefint. Fina tider...Några år senare, fick vi flera nya grannar som kom från andra länder. Många var jättetrevliga och vi håller fortfarande kontakten men många andra var inte särskilt trevliga, eller intresserade av att på något sätt komma närmare det nya samhället. Nu började det.
Med glädje slutar jag 9an på Rosengårdsskolan, eftersom mardrömmen är slut. Detta är 1995, när några månader senare börjar jag på Borgarskolan. Detta tack vare några av mina lärare från just Rosengårdsskolan. Jag har mycket att tacka dom för. Borgarskolan var en jättebra skola. Men oavsett, jag bodde fortfarande på Rosengård, Ramels väg. Det blev värre och värre för varje år. Mer vandalism, våld... skit. Självklart försökte vi flytta men att hitta en lägenhet i stan (eller någon annan stans) efter Rosengård var nästan omöjligt. Det är det fortfarande. "Omvärlden" vägrade ta emot oss, rosengårdare.
Inte för att försvara alla bränder och vandalisering på Rosengård, men mycket av det kunde förhindrats om samhället tog ställning då. Satte stopp på det innan det blev för mycket. Lagen gjorde inte mycket att skydda dom som blev utsatta där. Nej, istället gynnade det dom laglösa. Det gör det fortfarande. Jag vet, eftersom polisen VET vilka dom problematiska är men kan inte göra mer än vad som görs nu. Herregud, dom blir juh åtalade så fort dom höjer
rösten mot någon! Tyvärr, det är lejonen som sätter käppar i hjulen för lagen. På det sättet får åsnorna makten och resten av oss blir fåren som får lida.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar